fryspose

känns mest som att jag komplicerade allt som jag ville
men det var allvar en sån känsla som aldrig försvinner
för vissa människor fastnar ända in i blodet
på bara några sekunder fastän man inte tror det
dricker bedövad det är svårt och vara ärlig så
alla förnekelserna hopas till en järnridå
vin över skjortan, såg ut som att jag blivit skjuten
hjärtat i bröstet kändes som nån rivit ut det
stegen i natten ledde aldrig någon annanstans
och jag som bara leta efter någonting som aldrig fanns

Ångest. Tror jag. Frustrerad. Funderar för mycket. Tänker på dig. Dig. Dig. Dig. Och allt du sagt. Allt du gjort. Varenda liten grej.
Du lyckades nästla dig in i mitt huvud, lyckades få mig att ha dig överallt.
Jag vet inte hur. Men på bara två veckor fick du mig att totalfalla. Blev så kär.
Är så kär. Du skulle bara veta.
Älskar, hatar, älskar, hatar.
Kan jag säga att jag älskar dig?
Kan jag det? För det tror jag att jag gör.
Jag tror jag älskar den jag är kär i.
Tror det nu.
Vet inte om du behöver mig,
eller är kär i mig.
Eller älskar mig.
Gör du det? Gör du det?

och jag har trott att jag va alldeles för trasig och fördärvad för att räddas
men vågar du så får du varje skärva av mitt hjärta

Var så länge sen, nästan ett år.
Sen pangade det till igen.
Hatar det.

Vill göra om allt,
förändra allt..
förhindra allt.
Familjen,
uppväxten,
ensamheten,
trasigheten.
Göra allt lättare.
Leva om.
Förändra.

Jag undrar alltid om du har ett äckligt hål inom dig,
som skriker ut ditt hyckleri.
Dina svek.
Som bränner och svider.
Som gör så ont att du vissa dagar knappt orkar andas.
Aset inom mig vill skratta åt dig.

Skulle du tro att jag lärt mig den här kallheten från dig?
Det här hatet mot allt.
Den här okärleken till livet?