fryspose

Vi brukar snacka ibland, men får aldrig något sagt.
Orden kommer fram men det blir inget alls.
Försökt att förklara hur mycket jag behöver dig.
Finns inget att försvara, jag har klantat mig.

Älskar du mig än? Så som jag älskar dig nu.
Hur kunde du släppa taget om mig tillslut.
Saknaden växer inom mig och ångesten blir värre.
Kräks ut mina inälvor, jag har mått bättre.

Så nu står jag här ensam igen, och det gör ont,
Värker i hela kroppen, kan inte kämpa emot.
Behöver dig mer än något annat,
Kan inte förklara, du tillhör någon annan.

Jag har slutat tro på att det blir bättre,
Jag har stått här och väntat, och blivit sämre.
Jag var ingen hjälte, ingen att tro på,
Ingen att förstå, ingen att lita på.

Jag har väntat på regn i flera år,
Väntat på någon form utav förändring,
Väntat på att sorgen sköljs av mig,
jag har slutat tro på att det blir bättre.

Så det bästa jag kan göra för dig,
och mänskligheten.
Smärtar mig, men jag måste,
lämna den.

Men när smärtan ännu en gång vägrar avta,
funderar jag på att stanna kvar,
måste komma en dag snart...
Då jag faktiskt mår bra.