Jag har frågat mig själv när skratten förvandlades till tårar.

Du gick ut ur mitt liv, självmant.
Och nu är jag menad att överleva?

"Vad jag bryr mig om nu är att se som i slowmotion när du går sönder inuti,
så som jag gjorde nyss."


Jag tror jag är lite udda.
Gör mig till en verklighet.
Förstå, förstå, förstå.

Lämna mig ifred.
Vet inte vad jag ska ta mig till.
Klumpen i halsen försvinner inte.

Så sänk mig ner i jorden,
och begrav mig nu.
Levande. Tro mig, jag förtjänar det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0