fryspose

Det jag vill minst av allt är att vi faller isär.
Rasa ihop, och skiljas åt sen.
Står inte ut med tanken på att du kan gå vidare,
som om ingenting hänt,
samtidigt vill jag inget hellre än att du mår bra.
Och jag sitter här och tänker igenom varenda sak,
vartenda ord, vartenda sms, varje msn-konversation.

Det låter så åt helvete,
men jag tror jag blev lite för kär.
Tror jag blev så där kär som mamma inte sa till mig att bli.
"Bli aldrig så kär att du dör utan personen."
Jag dör inte, jag kommer bara inte leva på ett tag.
Och jag hatar den här jävla kärleken som vägrar dö,
och den vägrar leva så som jag vill att den ska.

Jag är sjuk, hela kroppen är sänkt,
förkyld kanske.
Ont i halsen, feber.
Men bara tanken på dig får mig att känna mig lite bättre,
och bara tanken på dig får mig att gå ner mig.

Det regnar, väldigt mycket.
Jag gillar det.

Jag saknar dig,
vill att du kommer tillbaka.
För varje dag du inte skriver till mig undrar jag mer och mer,
min hjärna sätts igång.
HATAR DEN HÄR ÄCKLIGA HJÄRNAN.

Du är fin.
Minns när vi börja prata, hade inte sovit.
Vi började prata, först där, sen vidare.
Kunde inte riktigt adda dig på msn,
det strulade.
Gick tillslut,
och sen satt vi där och pratade så enormt mycket.
Och du skrev så fina saker,
fick andra höra samma sak?
Vet inte om det spelar någon roll,
eller om det krossar mig totalt.

Jag borde sova nu,
torka dessa tårar och sova nu.

"Vill du ha mig, så får du bevisa det nu."