fryspose

Jag har gått och bekantat mig med en elakartad depression,
ingenting är roligt just nu.
Ingenting finner jag någon glädje i.

Allt som var kul blev nu bara tråkigt,
känner mig hopplös.
Just nu vill jag bara vara med mamma,
vara nära henne, låta min tyngd vila på hennes axlar.
Även om jag vet att det är fel.
Men jag behöver kunna andas utan att tio kilo sten föjler med.
Behöver kunna andas ut och veta att jag kommer kunna andas in igen.
Jag behöver min mamma.

Men nej, sitter hemma hos min pappa.
Det är natt, jag kan inte sova.
Glömt ta mediciner,
sovit halva dagen.
ALLT BLIR KAOS.

Hela världen slåss här inne,
den slåss inom mig.
Det gör ont men jag kan inte göra något.
Jag är så jävla oförmögen till att göra något,
gråter lite.
Inte mycket men lite,
gråta är jag förmögen till.
Det klarar jag av.

Jag känner mig så liten,
som ett barn.
SNÄLLA LÄMNA MIG INTE HÄR,
VILL INTE VARA HÄR.
Blev alltid lika frustrerad när jag lämnades bort till dagmamman.
Och nu är jag frustrerad över att jag skickas fram och tillbaks.
Jag vill ha EN fast punkt,
inte två.

Jag hatar det här livet.