När tystnaden skriker, hör du mig då?
Gör ont,
överallt.
En sån rastlöshet utan grund.
Som killen som sitter där på trappen när jag går förbi på mina nattliga promenader.
Jag undrar om han är lika rastlös som jag.
Jag har tänkt hälsa, men aldrig gjort.
Jag vill inte ha den här jobbiga känslan,
slå bort den åt mig?
När tystnaden skriker, hör du mig då?
Får ingen ro, skallen maler på,
kroppen vill springa iväg...
och jag.
Jag vill ingenting.
Blir galen,
går sönder.
Andas åt mig,
vemsomhelst.
Vemfansomhelst.
Och av allt jag hatar,
så hatar jag mest min maktlöshet
att kontrollera mitt egna humör.
Och jag hoppas att mina problem försvinner om jag ignorerar dom,
men det funkar nog inte så.
Det gör ont att rasa rakt ner och träffa bottnen.
Och allt jag har gjort för att ta mig dit,
ångrar jag nu, jag skulle stått emot dom.
Jag har aldrig varit såhär rastlös,
aldrig varit såhär tom,
aldrig varit såhär maktlös.
Och jag rasar bara neråt,
och allt jag kan göra är att vänta på smällen.
Och det, det gör ont.
Kan någon andas för mig?
Kan någon dra upp mig?
Kan någon höra mig?
Jag kan inte skrika högre nu.
Men jag är inte redo för att ge upp nu.
Känner mig så ofungerande.
Handlingsförlamad.
Trött på allt.
Rastlös.
Tom.
As.
Ful.
Äcklig.
Vidrig.
Sorglig.
Hur orkar du blunda för mig?
Det bränner inom mig,
det gör så ont.
Och jag vet,
jag vet att jag inte kan göra mer än att låta mig falla ner.
Och hoppas att någon tar emot mig innan smällen kommer.
överallt.
En sån rastlöshet utan grund.
Som killen som sitter där på trappen när jag går förbi på mina nattliga promenader.
Jag undrar om han är lika rastlös som jag.
Jag har tänkt hälsa, men aldrig gjort.
Jag vill inte ha den här jobbiga känslan,
slå bort den åt mig?
När tystnaden skriker, hör du mig då?
Får ingen ro, skallen maler på,
kroppen vill springa iväg...
och jag.
Jag vill ingenting.
Blir galen,
går sönder.
Andas åt mig,
vemsomhelst.
Vemfansomhelst.
Och av allt jag hatar,
så hatar jag mest min maktlöshet
att kontrollera mitt egna humör.
Och jag hoppas att mina problem försvinner om jag ignorerar dom,
men det funkar nog inte så.
Det gör ont att rasa rakt ner och träffa bottnen.
Och allt jag har gjort för att ta mig dit,
ångrar jag nu, jag skulle stått emot dom.
Jag har aldrig varit såhär rastlös,
aldrig varit såhär tom,
aldrig varit såhär maktlös.
Och jag rasar bara neråt,
och allt jag kan göra är att vänta på smällen.
Och det, det gör ont.
Kan någon andas för mig?
Kan någon dra upp mig?
Kan någon höra mig?
Jag kan inte skrika högre nu.
Men jag är inte redo för att ge upp nu.
Känner mig så ofungerande.
Handlingsförlamad.
Trött på allt.
Rastlös.
Tom.
As.
Ful.
Äcklig.
Vidrig.
Sorglig.
Hur orkar du blunda för mig?
Det bränner inom mig,
det gör så ont.
Och jag vet,
jag vet att jag inte kan göra mer än att låta mig falla ner.
Och hoppas att någon tar emot mig innan smällen kommer.
Kommentarer
Trackback
