Lämna mig.

Det gör inte lika ont när jag tänker på dig,
visst det gör ont,
och jag gråter,
drar ner mig själv i ångest.

Men jag kan inte låta bli att tänka på dig,
men måste få ut dig ur skallen.
Du betyder för mycket,
och det gör så jävla ont att du inte är där nu.
När jag behöver dig.
När kommer du tillbaks?

Humöret går upp och ner,
hatar den här jävla diagnosen.
Hatar alla mina fel,
hatar allt med mig.

Och jag hatar att jag saknar dig,
hatar att jag tycker om dig.
Hatar att jag behöver dig.

Men jag orkar inte vänta på dig mer.
Så när du kommer tillbaks,
så är jag kanske inte kvar.
Jag kanske går vidare,
om jag klarar av det.

Jag lyssnar på självdestruktiva låtar,
för att kunna gråta,
gråta, gråta, gråta.

Det gör ont i hela kroppen,
vet inte vart smärtan sitter.
Hittar den inte.
Jag måste fly.
Bort från mig själv.

Jag är arg,
trött,
less,
ARG.
Jävligt arg och irriterad.

Och ledsen,
så jävla ledsen.

Blundar hårt,
ta bort allt det här.
Snälla?

Jag vet vad du går igenom.
Tio minuter innan du kom hit skulle jag hoppa jag med.

Orkar inte det här,
måste hålla mig kvar.
Innan jag faller totalt.

Trasigt as.
Lämna mig ute i kylan,
låt mig frysa ihjäl.
Jag förtjänar det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0