fryspose

Nu gör det ont igen.
Överfuckingallt.

Värker inom mig.
Jag gråter inte.
Det är tomt.
Vill bara avsluta allt.
Måste stå emot.

Tio dagar sen,
så pratade vi.
Jag skulle sagt hejdå.
Sagt att när du kommer tillbaks,
så har jag gått vidare.
Och nu hoppas jag att du inte kommer tillbaks på länge.
Väldigt länge,
för jag känner på mig att det här kommer ta lång tid.

Ska släcka lampan nu.
Tänka lite,
släcka lampan.
Lyssna på musik,
och dra ner mig själv.
Kan inte hindra det.
Kan du hindra det?
Är du villig att hindra det?

"Som letar sin plats försöker finna meningen om (livet)
Du andas tyngre varje gång du tänker på varje gång
Du låter dagarna passera förbi du agerar försent
I hela ditt liv och ångesten tar över din kropp
Du faller snabbare, klen, förlamade armar och ben
Har du fallit försent
Ångesten får ta vad den vill, jag lever"

"I created my own prison,
all my problem is on me."

Ta sönder mig.
Tar sönder mig.
Tar sönder mig själv.

Jag vet inte.
Tomt, tomt, gör ont, ont, ont.
SÅ JÄVLA FUCKING ONT! FATTAR DU?!
SÅ JÄVLA ÄCKLIGT ONT.
JAG VILL BARA SKRIKA.
TA BORT DET NU!
NU NU NU NU NU NU.
Helvete.