Vattnet speglar tomma ögon.

Ett krossat hjärta var inte det jag ville få ut av det här.
Men jag antar att jag lärt mig något från det.
Men är det inte meningen att man ska lära sig från misstag?
Jag anser inte det här vara ett misstag,
jag önskar bara att det historian inte slutat såhär.
För jag är fortfarande kär i personen som hjälpte mig skriva den.


Och jag vet inte hur jag ska formulera allt,
förklara allt.
Tankar i mitt huvud som jag inte kan ta kontroll över.

Rastlös, rastlös, rastlös.
Hatar det, älskar det.

Värker inom mig,
svider.

"Hur länge orkar man bära på ett hjärta som vägrar slå?"
Vet inte.
Men det är svårt och jag är trött på det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0