Drunknar i mina tårar

Försöker så jävla mycket,
försöker, försöker.
För ingenting.

Gråtit bort flera timmar,
vill sova.
Kan inte sova.
Saknar.
Tänker.

Bestämt mig,
när du kommer tillbaks.
Så finns inget vi längre.
Men vadihelvete?

Nyss när jag tänkte på det,
så lät det så jävla bra att bara avsluta allt som har med oss att göra.
Och nu när jag skrev det,
så känns det så fel.

Vet inte.
Jag vill inte ha dig kvar, vill inte att du har mig kvar.
Måste sluta med det här.
Vemfan bryr sig om jag älskar någon eller om någon älskar mig?
Jag är kär i dig,
och jag hatar dig så jävla mycket.
Varför blev det så för?

Hatar mig själv.

Jag älskar dig inte,
jag är kär i dig.
Jag hatar dig.
Intalar mig själv att jag inte vill ha dig.

Varför blev det plötsligt så fel?
Måste såra mig själv igen,
och ändå göra det här.

När han kommer tillbaks,
han som är du.
Så kommer det vara slutet av tunneln.
Inget mer man och fru,
inget mer du och jag.
Måste sluta nu,
tårarna rinner.
Svider.

Sängen ska intas,
ska stanna där tills mänskligheten gått under.

"I don't understand how you could
Sing to me lies, let them linger
Inside of me, give me a reason
To stay with you, just let me know
So I can run away faster than ever before"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0