fryspose

Visste att det här inte skulle försvinna.
Visste att det skulle komma tillbaks.
Och jag hatar det.

Jag saknar mormor, vill dit.
Vill dit där jag alltid har en plats, utan några krav.

Vill dit, där du en gång fanns.
Vill ha dig igen.
Samtidigt vill jag aldrig ha träffat dig.

"Oh, oh, oh, where were you?
Had I know you then,
The outcome would have been better.

You could have prevented this.
You could have prevented this.
You could have prevented this.
You could have prevented this."

Tror du räddade mig där, tror du lyfte upp mig så galet mycket att jag faktiskt orkade.
Så jag har dig att tacka för så hemskt mycket saker..
men jag säger ingenting, jag är så rädd för att du inte vill prata med mig nånsin igen.
Hejdå.

Magen knyter sig,
det hugger och hugger och hugger.
Fan, jag behöver ju dig.
Jag hälsade, du hälsade tillbaks.
Jag skrev inget mer,
ville inte, vågade inte... kunde inte.
Två dagar utan medicin och mår redan dåligt.
Skulle ju inte bli såhär.
Måste äta den igen,
måste åka och hämta den.
Men jag orkar inte,
jag orkar inte må bra.
Har inte orken att må bra alls,
inte heller till att må dåligt.
Orkar inte det här.
Orkar inte det här.

Orkar det inte längre.
Kaos i skallen.
Kaos.

Du gjorde maj så förbannat bra,
du lyste upp den.
Och jag minns vartenda ord.
Varenda grej.
Minns ALLT jag inte vill minnas.