Du vet.
Man inser hur patetisk man är när man sitter och skriver till en person som aldrig kommer få mejlet.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig så mycket att det gör ont.
Jag älskar dig, behöver dig.
Jag älskar dig, lämna mig inte. Snälla, aldrig.
Jag behöver honom, det vet han mycket väl.
Han får inte lämna mig, nånsin.
Han kommer ju lämna mig, till slut.
Han är min bästa vän, eller nästan i varje fall.
Nån jag kunnat luta mig mot, han var förfan bäst.
Personen jag egentligen skrivit om i hela den här bloggen.
Hans namn är Rickard.
Han är bäst, det vet han.
Han var mitt allt en period, tanken på att förlora honom krossar mig egentligen.
Och trots att jag har någon ny, så faller tankarna på Rickard ändå tillbaks till och från.
Vad hade jag gjort fel? Vad gjorde jag rätt?
Men jag är kvar, han är kvar. Vi är kvar. Stabila.
Älskade Rickard. Älskade älskade Rickard.
Kommentarer
Trackback
